Gick vi på den lätte

Nu är det till att gå till valurnorna igen,...eller inte. Var man än är så får man det nerstucket i halsen, välj si eller välj så, jag önskar bara att jag trodde att det gjorde någon skilnad. Och att det inte var som det alltid har varit, att den/dom/det(partiet) scrue`ar oss over, som vanligt,så som det alltid har varit.
Det man med all rätt misstänker är att,när "rumporna" väl slagit sig ner i stolarna i Bryssel,flyger alla nobla och osjälviska tankar ut genom fönstret.Och vad som är rätt och riktigt byts ut mot vad som är lönsamt (för deras karriär och lönekuvert förståss)och vad som inte går emot strömmen.
Men kan man "blejma" dem?...(ironi)Jag menar Sverige ligger ju så långt borta, och dom har det ju så mysigt där borta i "Bestämmarland".
Och sen när vi blivit blåsta igen, säger man bara; Skyll er själva, det var ju ni som röstade fram dem.
Så,...när de bestämde att den största makten skulle flytta ännu längre från det Svenska folket (till ett annat land), så var min kommentar;
:-Känn draget, känn er blåsta.
För om de inte hörde oss förut, vad är oddsen att vi hörs nu, i dom stora salarna i EU-palatset.
Vad tror ni?
Är det nån ide´att rösta egentligen?
Antagligen inte, men vad har man för val nu när det är som det är?.
Man får ju i alla fall försöka att göra sin röst hörd, även om det är döfött.

Detta är HÄNRYCKNINGENS TID tjohoooooo!

Nu är det sommar!,.... jo det är det faktiskt om man skall tro på specialisterna, och det skall man väl. Men jag hoppas att frekvensen på sommaren blir lite högre än den är nu, åtminstone när det gäller sol och värme.
Men det är faktiskt den här tiden som gör mig alldeles fnoskig, på gränsen till galenskap faktiskt,......det gäller naturligtvis plantering och planering, av trädgård och växter(blommande och ickeblommande). Jag går fullständigt upp i limningen av föresatser och planer, och har till och med svårt att sova på natten för alla tankar som far omkring i mitt huvud.
Det är ideér på installationer och murade fågelbad, varianter på bad tunnor eller mindre pooler, syren berså eller inte, och hur man konstruerar en häck av klängrosor och hönsnät,M.M. M.M. M.M..
Mina tankar går formligen i 300km i timmen, och samtidigt som det är helt underbart,med tanke på alla möjligheter, så blir jag också helt urlakad för tänk om jag missar någon möjlighet.
Manisk säger du,....javisst, du har nog helt rätt lite manisk är jag nog (ibland).
Men förstå mig, jag ÄÄÄÄÄÄlskar det här det är liksom skapandets skapande, lite gran som att leka Gud. Jag får möjligheten att skapa min egen värld, och mitt mål är att förutom gräsklippning skall den vara helt självgående.
I mitt tycke helt genialiskt.
Men något som jag aldrig tänkt på,....är,..när allt är färdigt vad gör jag då??
ÄSCH, va dum jag e, jag blir väl aldrig färdig om jag känner mig själv rätt,
så det är inte någon större risk(eller hur?).
PHUUUH!!

TUSEN MIL AV TYSTNAD kort novell

Hon sitter tyst, hjärtat slår tungt i halsgropen, där klumpen sitter som gördet svårtatt svälja.
Det känns tungt att andas, och hon är tvungen att ta ett djupt andetag då det känns som om hon inte får luft.
Hon vänder sig emot honom och ser en lång stund på det slutna och likgiltiga ansiktet.................
"Vi har båda förlorat"tänkte hon,ingen av oss fick den kärlek vi hoppats på, och ingen av oss vågar gå vidare.För vid vår ålder är inte oddsen så höga att man någonsin skall hitta nån igen.
Hon visste egentligen inte vad som var värst, att sitta ensam med någon, eller att sitta ensam.
GUD!!!, va hon var trött på att gå omkring med en klump i halsen, och den där gråten som sitter som ett band runt bröstkorgen.
Är det verkligen för sent att få känna lycka igen? Att ha någon som känner ömhet och glädje när han ser på en.
Som tycker om att sitta och prata och skratta och som trivs i ens sällskap?.......
Kanske.......hon hade i alla fall börjat känna så på sissta tiden.
Hur blev det så här?, han hade ju verkat så seriös, och ärligt intresserad (i ca 2 veckor).Det var länge sen nu, men de satt fortfarande kvar här, som två ängsliga grässtrån på samma dikesren, samtidigt böljandes för vinden. I ur och skur, men utan något som binder dem tillsammans. Ingen innerlighet och ingen ömhet delas emmellan dem, där finns bara osäkerhet och tomhet, och framför allt rädslan för att lämna detta bakom sig (vem vill dö ensam?)
För tänk om detta vakum var det enda som återstår för dem?, om efter detta det bara fanns ensamhet kvar på livets meny. Tanken känns som ett stort gapande svart hål, och hon ryser.
Hon lutar sig fram och tar en klunk the ur sin mugg, gråten i halsen gör det fortfarande svårt att svälja, men hon försöker att låtsas som om det inte berör henne det minsta.
Plötsligt som i trans rör hon sig mot sovrummet,hon packar sin väska och går emot ytterdörren, den går upp utan ett ljud.
Vart är hon på väg?, det vet hon ej, och inte heller hur hon skall ordna det rent ekonomiskt.
Men EN sak är hon säker på,..HAN sitter fortfarande kvar framför TV´n och låtsas att allt är som vanligt, och kanske TROR han det också.
Hon fnittrar till för sig själv, antagligen för första gången på länge länge, och ser framför sig hur paff han skall bli då han förstår att hon har dragit,rekomenderat sig, ja... lämnat honom, och inser att hon inte kommer att komma tillbaka igen.
Visst är hon rädd och fullständigt skräckslagen när hon tänker på framtiden, den tid av ovisshet som väntar. Men även en liten känsla av lättnad över att inte vara bunden vid en människa, som inte har annat än likgiltighet att erbjuda.
Och även om hon alldrig mer får det hon längtar efter,....kärlek och bekräftelse.
Så kan hon i alla fall HOPPAS nu.
Regnet faller tungt ner och hon drar ihop kappan om sig, så går hon iväg med fasta steg på den blöta assfalten.
Och det enda som hörs är ljudet av hennes klackar som studsar emellan husen, och en vilsen mås som skriker til.
Känslan hon har påminner lite grand om lycka, kanske inte helt, men nåt åt det hållet.

Allting ordnar sig och korven den har två

Tja, man är fortfarande förkyld (vem kan bli förvånad över det med ett väder som nästan är arktiskt, eller så är det jag som har feber,...vad vet jag).
Katten är satt under utredning med odlingar och dyl. fastän blod och andra prover visar att njurarna fungerar så har man hittat avvikelse i röntgen bilderna som om nån lagt en vit linje emellan barken och resten av njuren (bilden visar en genomskärning av organet)oroande i alra högsta grad anser jag(nysning), då han uppenbarligen fortfarande har besvär om han inte får anti-inflamatoriska värkmedecinsdroppar varge dag.
Jag får väl se vad odlingsproverna visar(snyyyt), det kanske är en vanlig urunvägs infektion.
Ni vet katter slår ju ner häcken var som helst,och det är ju inte alltid som det är varmt och kliniskt rent där de sitter.
Hade det varit en honkatt hade det inte varit några problem tydligen, det är killarna som är kännsliga i dessa regionerna när det gäller katter.
Nåväl, fixar sig väl får man hoppas(snyyyyyt)så det är väl inte nån ide´att oroa sig,
(tork, tork) utan man får ta det som det kommer.(Hoooooost host host)precis som min förkylning.Allt går väl över(snyyyyyt)
CIAO från en snorig Lisa

Sega dagar och plågsam ovisshet

Jag är sjuk, och katten är sjuk, allt är i stort sett rätt kräkigt just nu.
Min förkylning bryr jag mig inte om, men att ett litet djur som inte kan tala om var det känns som värst, lider och mår skit plågar mig, mest för att det inte verkar vara något enkelt litet fel att fixa.Jag oroar mig hela dagen på jobbet, när jag för mitt inre öga ser honom framför mig alldeles slak och passiv inkrupen under min säng.
Fy fan alltså att det inte kan bli bra nån gång,jag var hos veterinären för 14 dagar sedan,det kostade skjortan och de hade honom i 2dagar, när han fick komma hem trodde man ju att det skulle vara OK, men ack vad jag bedrog mig. så nu är det dags igen.
Å så är jag riktigt jätteförkyld, på det. SUCK,.....men man får väl hoppas att det ordnar sig till slut.AAAAAAaatjooooooo!
Ja,nu finns det inte mycket som är rödare än min näsa,(fräs)
CIAO!

Kan du se dig i spegelen

Till dig som stal mina pengar.
Jag vet att det var mycket mitt eget fel, då man inte skall lämna sin väska oövervakad på bordet, speciellt om man har en ansenlig summa pengar i den.
Men till mitt försvar, skall sägas att jag fick lite panik, då min första patient skulle vara nere i stort sett innan jag började, och jag hastade iväg för att hinna.
Pengarna låg i väskan eftersom jag skulle betala en person som jag var skyldig pengar.
Jag vet vem du är och skulle vilja konfrontera dig, men jag har inga bevis, för jag såg inte att du stoppade handen i väskan och det fanns inga vittnen. Men eftersom jag sitter i en liten återvänds gränd och det är bara vi två som setts gå in där,så..................
Det jag inte fattar är att du går här och flinar mig rätt upp i ansiktet, när du ser hur förtvivlad jag är.
Det var inte MINA pengar,och jag måste ordna fram dem, för jag är van att GÖRA RÄTT FÖR MIG!!!!!!!
Och som du också vet har jag knappt till mat, till mig själv eller något annat heller för den delen.
Hoppas du sover som du förtjänar, och att ditt samvete jävlas med dig (om du har något)
Nu vet du varför jag gav dig min bloggadress, och att jag kommer att ha ögonen på dig i fortsättningen.
För du tillhör den värsta sortens människor som finns, KOMPISTJUVAR. Fy fan !!!!!

Så fet fel .........Eller?

Man känner ju allt ibland, att det kanske är helt meningslört att skriva nånting på bloggen i huvud taget,med tanke på att de som läses mest och komenteras oftast är meningslösa varianter som skriver om klacken du MÅSTE köpa och jeansen du bara inte kan leva utan.
Allt utav en tjej som inte ens har tillräckligt många somrar bakom sig, så hon kan "kamoflera" upp det till att likna erfarenhet.Man kan känna blöjdoften i de så kallade livsviktiga levnads tipsen, om inneställen,coola assesoarer, och sisst men inte minst det viktiga skvallret om vilken "vannabee kändis" som drog över en annan lika otroligt ointressant "vannabee". Jag blir så trött......
När man läser dessa i mitt tycke ytliga och totalt ut-tråkande tirader, förstår man plötsligt de otroligt farsartade konversationer som man får bevittna mellan representanter för vår framtid (gråt mitt hjärta), ibland på våra spårvagnar och bussar.
När man sen sitter och plitar i sin blogg, och anstränger sig för att komma med nåt meningsfullt och kanske till och med underhållande, känner man sig faktiskt ibland totalt löjlig.
För vem är intresserad i huvud taget, av att läsa ärliga tankar om livet, när det finns blogga som talar om var du kan köpa väskor som ser NÄSTAN HELT UT SOM PRADA!!
Eller hur?, förstår ni min känsla, Typ....Eller????