Som det kan bli......OOOooooops!!!

Jag vill här ge en liten eloge till den underbara Indiska restaurang som ligger precis under min balkong, inte nog med att de har helt underbart god mat ,de är mycket tålmodiga när det gäller det inte alltid så stilla regnfall som kommer när jag är ute och vattnar mina gröna vänner på balkongen.Jag kan berätta om en insident som inträffade förra sommaren,..... Jag var som vanligt ute och refreschade mina plantor i den varma sommareftermiddagen, och eftersom jag faktiskt inte ÄR så jäklig att jag vattnar folk på vilje så hade jag riggat upp med hinkar under blomlådorna som skulle fånga upp ev. vatten. Jag stod där i mina tankar, då min katt (som nyligen fyllt 20 år)smiter ut på balkongen. Hon känner sig tydligen välvilligt inställd till mig, eftersom hon plötsligt börjar stryka sig runt mina ben,helt oförberedd på detta tar jag ett snabbt steg bakåt så att jag inte skall trampa på henne. Jag tänkte inte på att den nu till brädden fulla vatten hinken stod precis bakom mina fötter. Hinken välte,vattnet forsade ut och ner, ner över en stackars herre som efter 30min äntligen fått in sin mat(gryta på lam med vitlök tomater och grönchilli).

Before you know it

Hej!

Har ni tänkt på hur illa det luktar när någon just rökt? Jag har själv varit rökare i flera år¨, och aldrig reflekterat över att det kunde lukta. och det luktar inte ....DET STINKER

Jag vill som sagt inte vara en moraltant, men det är inte comme-il-faut.

För att göra en lång historia kort , jag kan helt enkelt inte vistas i närheten av rökare(om jag inte är blasted och väck).Till historien.

Jag ar på väg till mitt sommarställe, och skulle ta bussen .

Hade satt mig till rätta, och ordnat mina kläder , bussen drar i väg och stannar vid första hållplatsen.

Ombord kliver en stor man(ca1.90)ser sig om i den i stort sett tomma bussen, och sätter sig snett framför mig .

'Det tog ett tag innan jag reagerade.

HAN LUKTADE VÄRRE ÄN ETT ASKFAR!

Jag är inte den som "make Waves" så jag försökte att låtsas som ingen ting, men efter ett par kilometer var jag tvungen att säga ifrån.

-:snälla herrn kan ni vara vänlig att flytta på er?!

-:VA FAN DÅ FÖR? löd svaret .

-:För att annars kommer jag att spy på er, svarade jag. Han tog det som en provokation. Men det var egentligen en bön..

Två minuter senare känner jag hur det stiger i min hals .jag är en vulkan.

Jag ber honom än en gång att flytta, eller att flytta PÅ SIG, men med samma resultat.

Det gick 15min och jag fick plötsligt väldigt bråttom, han bryr sig fortfarande inte om mig.

DÅ KOMMER DET, det är som om jag får ett slag i mellangärdet.

Å JAG SPYR ÖVER HELA HONOM.

Han sitter helt stilla en lång stund, se säger han:................................."Ja detta var ju helt oväntat!

Det kan man kala tolerans, eller hur.

ETT KAPITEL I EN SLITEN OCH ALLDELES FÖR SÄLLAN LÄST BOK (mitt liv)

Jag sitter här, antagligen i ett av de sista kapitel i min bok. Ett liv som levt efter mitt hjärta och vad jag bedömde som förnuft. Jag väntade med barn, eftersom jag själv hade en orolig och otrygg barndom p.g.a. föräldrar som inte var mogna att ta ansvar för varken äktenskap eller ban. Så jag blev omkring kastad som en vante mellan fosterhem och ibland då och då(om det passade sig) mina föräldrar, Ena gången den ena och sen nån månad den andra, det blev en enda röra i mitt huvud, och sånt ville jag inte ha för mina ev. barn. Jag levde mitt liv med en värk i bröstet, och ett behov av att känna mig älskad. Vilket gjorde att jag var lätt att utnyttja, både av så kallade vänner som eventuella pojkvänner. Jag var "in it fore the long run" men de som jag mötte, såg bara någon de kunde utnyttja för sina egna behov. Antar att i deras ögon, jag bad om det. Så i min historia, blev jag flickan i Find them fuck them and forget them. Och du tänker.....Hur jävla blåst får man va?? Men jag såg bara en möjlighet till att bli älskad, att ha nån som håller om en, och att ha någon att dela mitt liv med. Alltså en lättlurad, blåögd idiot, som trodde på allt BS som man sa mig. Trodde jag hade vänner, trodde jag hade en livskamrat, och trodde även att jag hade ett fint liv, som uppenbarligen var byggt på svek och lögner.

Vännerna övergav mig totalt när det började blåsa snålt, och jag verkligen behövde dem som mest. Telefonen var så tyst att jag trodde den var urkopplad. Och en man som drog över varje villig trosa som korsade hans väg, plus svek mig med att äventyra hela vårt liv tillsammans, på ett horribelt sätt.                 

Så jag har mig själv att skylla, då jag alltid bjöd på allt jag hade, vilket jag TRODDE gjorde mig till en bra vän och en schysst tjej. Men såg inte att i andras ögon var jag en "sucker" och ett "easy piese of ass".

        Eftersom min berättelse inte fick en livskamrat som var seriös, så blev det inte några barn, innan jag fick veta att jag hade tumörer i underlivet, och de tog bort allt som behövs för att bli mamma. Jag var otröstlig, och sjönk ner i en depression. Och det var då jag bestämde mig för att inte bli sårad igen. Så det blev ett förhållande som inte baserades på vad mitt hjärta sa, utan vad mitt förvirrade förnuft bestämde. Dumt, då det nu är försent att hitta någon, för nu är det bara är några kapitel kvar i min berättelse. Och med tanke på att min overall (min kropp) är sliten och inte så slät och ny längre, är inte oddsen så höga, att någon skulle kunna bli kär i mig nu, när det inte fungerade när jag var ung och fräsch, och faktiskt såg bra ut.   

Så här sitter jag......En kvinna med en själ som aldrig har fattat att jag inte är 25 längre, En ensam figur, som inte har barn, inga barnbarn, och skrämmande få vänner. Jag har inte ens 13 katter, ni vet 13 katter och en gungstol, synonymen för en patetisk gammal kärring. För min vän och kompis min blandras katt Sudden dog i vintras av hjärtmuskel förlamning. Och jag saknar det lilla "egot" otroligt mycket.              Så min övertygelse att alltid leva mitt liv, ÄRLIGT och ÖPPENHJÄRTLIGT, med omtanke om mina vänner och hjärtevänner, har bara lett till att jag blev använd och dumpad. Detta är inte en värld att vara varm känslig och kärleksfull i, det är den alldeles för syniskt för. Störst av allt i detta nu digitala samhälle är EGOISMEN. 

Så sista sidorna i min livs bok, blir väl en epilog om en (hoppas jag) ny katt å så min särbo kompis som kommer och sover och äter här när det passar. Det är väl mitt öde att aldrig hitta kärleken. Ironiskt va.....Det enda jag ville, var att känna mig älskad. Å det sprack totalt. Var jag inte värd det?. kanske inte, vem vet.

Natten utanför är ruvande svart
snart kommer huskatten spatserande in
Månen på himlen lyser osäkert matt
men i bröstet jag längtar efter famnen som var din

Men meningslösa tankar föser jag resignerat bort
ingen ide att älta i onödan ingen ide att dröja
bara acceptera att ljuvligt är kort
Se och acceptera sitt liv som det, är att låta sig nöja

Radion spelar "Sommar" i repris på låg volym
och elden sprakar i spisen med aggressiva kast
varmt här inne, ute kallt fast i opålitlig sommarkostym
I stillheten kommer minnet av det liv som brast

Ibland så kommer dom som oinbjudna gastar
mörka spöken med hesa röster ropar de mitt namn
Och ekot av passerad glädje och högljudda skratt obarmhärtigt runt mig kastar
det svider av besviken saknad i mitt ännu unga hjärta lite gran

Men livet går vidare, ingen tid att hänga läpp
skit samma att man inte längre är så bra som p 80-talet
att dåtidens vän mitt självförtroende slog med sin tungas käpp
Tiden läker alla sår och allt glöms, allting både fint och galet

För just här just nu är månen vit och vacker
och katten ligger ihoprullad i mitt knä
jag glömmer blåa tankar och alla mörka "svacker"
För jag lever i nuet eller gör jag verkligen det.....................

DU.....INGEN STOR FÖRLUST

Natten ruvar svart och fåglarna ej längre hörs
månens strålar kvävs i dimma, ljuset svinner bort
ligger i min säng och kämpar sårat av det onda som nu görs
För som andetagen i mitt bröst, livet är så kort

Gråter  i min kudde, och svettas i mitt hår
För du sa jag duger ej som vän till dig, inget du vill ha
Och min personlighet kan inget ge dig, inte ens ett spår.
Och fakta kvarstår smärtsamt, att jag är ingenting att ha.

Det vore lättare att smälta, om detta var en kärleks deal
men du och jag var faktiskt vänner  för alltid trodde jag
men vid ditt ord jag undrade, är detta "all fore real"
Och till sist jag såg dig som du e,  ynklig krass och svag.

Så du kan faktiskt listigt dra och och  brinna,
Du är inte värd, en tanke eller tår
Och varför inte helt enkelt ta, och taktfullt snyggt försvinna.
Men det är väl kanske nåt, du aldrig kan begripa och förstå.

Så vänskap, är nu mera ett devalverat omodernt begrepp.
När jag nu vet att förbrukningsdagen, tydligen helt klart för mig passerat.
Du dumpa mig som taskigt barlast, ja släppte mig helt resolut.
Men "Dont you worry" min vänskap har du helt kasserat,

Ja.. min "kvävande" vänskap är nu slut.

Så Tack för alla de år som du fått utnyttja mig
Din fd vän

I HENNES BLOD
Hon går långsamt in i den tomma ladan , den är glest byggd så stjärnhimlen syntes mellan de torra grånande plankorna. En duva flaxar till under takstolarna, och hon rycker till.
Det var länge sedan nu, och tiden har flugit fram, men hon minns fortfarande.
Det var en Nyårsnatt och hon var på väg hem efter en glad afton. Vägen hem gick förbi Antons gamla lada, han hade varit bortgången i 10 år men det var och kommer alltid att vara Antons lada.
Snön föll tätt då precis som i kväll, och vinden ven om axlarna.
Hon hade hört ett skarpt ljud, som när en riktigt kraftig gren går av, och ett skärande skrik hade ekat i den iskalla natten.
Trotts vind och snö så skar det som en som en kniv genom mörkret.
Mot allt förnuft sprang hon mot ladan och spanade in mellan plankorna.
På golvet låg en man på knä, och runt honom stod tre män med gevär pekande mot hans huvud.
Hans huvud var täkt av blod och hängde modfällt
De hade antagligen roat sig med att misshandla honom en bra stund.
Han reste sitt huvud, och ansiktet syntes tydligt, i fotogen lampans ljus.
Hon flämtade till,.....det var hennes far och han var illa tilltygad.
Vreden växte som en eld inom henne och allting färgades rött.

Hennes instinkt tog över och tvingade henne att handla.

Dagen efter hittades kropparna efter tre män i ladan, till stor del totalt oigenkännliga pga. sina sargade tillstånd.
Hennes far mindes ingenting morgonen efter, när han vaknade i soffan, i sitt vardagsrum svårt tilltygad men levande.
Rättsläkaren rapporterade efter sin obduktion, att det antagligen rörde sig om ett Puma angrepp,
eller något annat vilt djur. Alla sa att hennes far kunde vara glad som hade överlevt, med blotta förskräckelsen.
Själv mindes han ingenting,
Post Traumatic Stress Disorder sa man, och skakade sorgset på huvudet

Hon mindes allting mycket luddigt, skriken och smaken av blod.
Hur deras ansikten förvreds av fasa, och känslan av kraft som strömmade genom henne.

Efteråt stannade hon till vid bäcken som fortfarande hade en öppen och strömmande del,
och tvättade av sig blodet, fån sin nakna kropp, trotts kylan.
Efteråt när hon kommit hem tog hon fram nya kläder, och skylde sin frusna kalla kropp.

Hon hade nu inte haft någon incident på mycket länge, men det stod smärtsamt klart att det var något som hon inte kunde styra över längre när det blev ett katastrof tillfällen. Det stod alldeles för klart för henne, och formade hennes beslut att flytta som en ren akutåtgärd.
Att ta sitt pick å pack, och dra till the "Big Apple". var en nödvändighet.
Där märks inte ett "freak" på samma sätt som i en liten by.
Och ingen skulle misstänka en liten tjej på 1,68, som det monstruösa vilddjuret, som vandaliserar våldtäktsmän och annat mänskligt bottenskrap.
Och om sanningen ska fram, så var hon ändå lite tacksam mot de tre männen,  som den natten tog fram hennes sanna jag.

Golvet knarrade plötsligt under hennes fötter, och bagen med ombyteskläderna föll till golvet.
Hon vänder sig om och ser på mannen som kommit in, det var en av de tre. Mannen som efter lång sjukhusvistelse klarade sig med livet i behåll, trotts grava skador på både bål och ansikte ändå stod här, och såg på henne med blicken svart av ilska och hat.
Han har kommit för att ta itu med henne, ett lätt byte tror han, och hon inväntar honom, lugn och samlad.
Och visst var det tillfredställande att se, hur det självbelåtna grinet, förbyttes till en mask av fasa.
Då hon antar sin sanna form.
Och visst är det underbart med smaken av färskt blod, rinnande nerför  svalget.
För då känner hon sig så levande igen i varje fiber. Framtiden ter sig plötsligen vibrerande och full av nya möjligheter, Hon vänder sig om, ser sig i spegeln, hon är naken och blodet rinner sakta nerför hennes bröst, och hon ler i mjugg.

Litet tavel arkiv ...........to be kontinued

Det verkar som om man är utgången, enligt en fd vän har jag nått mitt bäst före datum. "Det vi hade hade vi på 80-talett" HMMMmm. Även kredibiliteten syns vara skakig, för man måste ju tänka på kapitalflödet...... Var tog mänskligheten vägen, i vimlet av datorer, surfplattor, sighter och skottdramor. Det börjar verka fiasko för mänskligheten, och uppgång för JAG fixering och egoism. Man måste synas i media för att VARA någon. Att vara en schysst vän räcker ingen stans idag.
Man måste ha något INTRSSANT att GE, Något användbart.

Du som skulle varit min

MINA DRÖMMARS KÄRLEKSBARN
Skimra ditt öga av glädjens tårar, och låt skratten klinga som klockor i vinden
Låt solen smeka solbränd kind, så mjuk av solblekta fjun.
håret vitt av sommarns heta dagar fladdrar lekfullt,
mot din runda kind
Av lek och upptåg andfådd du mig kramar,
luktar friskt av sol och vind.
I drömmen ser jag dig så verklig, du som skulle varit min.
Att känna dina armar runt min hals,
och din kind så varm, tryckt emot min.
Jag vaknar hastigt i mitt rum, och allt är mörkt och tyst.
Vill glömma dig och som aldrig fanns, och saknaden därvid.
Det kommer alltid förbli tyst, och tomt i famn och hjärta.
Men numer känns det inte alltid svårt, och jag känner ingen smärta.
För i min dröm där finns du ändå .....min smärtas kärlek mitt barn.

JÄVLA HORA! skrek han

SLAG HÄRDAR INTE

Dagen hade just strilat in genom de inte helt rena fönstren.
Ett blekt ljus silade in på figuren som satt ihopkrupen på golvet,
tätt sammanflätad som en hård bandyboll.
Till och från far det frossa liknande skakningar genom hennes kropp,
och en oupphörlig flod av tårar rinner över hennes likbleka kinder.
Det enda som bryter av i hennes bleka ansikte
är de blåmärken och svullnader som täcker högra halvan av det.
Hon känner sig helt tom, ännu har själens smärta inte hunnit ikapp med henne,
allt är bara som en stor ihållande kramp.
Vad var det som hände egentligen, allt började ju så bra............?

Det hade varit en fantastiskt härlig sommardag och hon var på väg till gymmet.
Det var pinsamt länge sedan hon varit där,
och det var välbehövt och sannerligen på tiden.
Hon lade märke till honom nästan genast när hon klev in i lokalen,
Han var lång och bredaxlad med ett härligt leende, 
det ljusbruna håret som stod som en rufsig  gloria runt det otroligt manliga ansiktet,
som naturligtvis hade skrattgropar.
Hon var pinsamt medveten om att hon inte kunde sluta stirra på honom,
då han vände sig mot henne och hon drunknade i hans ögon......intensivt blåa.
Det blev varmt, i hela kroppen, och för att inte tala om rött i ansiktet.
Hon slet sin blick ifrån honom och halvsprang in mot omklädningsrummet.

Det hade varit mycket svårt att koncentrera sig på träningen, och hon sa till sig själv:
Kom igen nu, du vet  att du behöver det här, och han ju e bara en  karl..........
Men vilken karl tänkte hon.
Precis när hon, tränat ryggen en stund så att det började bli lite svettigt,
kände hon en hand på axeln, och hör en mjuk stämma:
Hej! Jag såg dig när du kom in, kunde inte låta bli att märka att du verkade lite intresserad.
Hoppas inte jag misstagit mig totalt, det skulle få mig att känna mig som en megaidiot.
Hon fick inte fram ett ljud, stirrade bara (igen) in i de nästan löjlig blå ögonen.
Han fortsatte: Skulle du kunna tänka dig att ta en bit mat med mig efter det här?
Å där kom leendet och skrattgroparna.  Hon försökte säga nåt intelligent eller säga nåt i huvud taget.
men munnen ville inte riktigt lyda henne. Den kändes torr och förlamad.

Nej vad tänker jag på,....Du vet ju inte ens vem jag är, och har väl ingen lust att gå ut, med en antagligen galen främling.
Men för att jag åtminstone inte ska vara en främling, sa han och sträckte fram handen.
Jag heter Staffan och är oerhört fascinerad av dig.
Michel,...kraxade hon fram, när hon äntligen fick kontroll över sitt tal.
Hon tog hans hand i sin....värmen från hans hand strålade som blixtar genom hennes kropp.
WOAOW! Detta händer inte tänkte hon, och blev varse att hon fortfarande höll i hans hand.
Snabbt drog hon till sig handen och kände sig generad. Staffan missuppfattade situationen.
Mulnade och sa:  Du får ursäkta mig jag vile bara få en chans att prata med dig, men.....
Han vände på klacken och började gå sin väg.
NEJ!! Hon hörde att hennes rös var alldeles för hög, men fortsatte......Jag går gärna och äter en bit med dig. Jag heter Michel. Å där, där var det igen, gnistrande blått med groparna...Leendet.

Efter träningen hann hon springa hem och bytte till en enkel svart jumpsuit, inget märkvärdigt  men hon visste att hon såg bra ut i den.
Middagen på den lilla kvarterskrogen var trevlig och samtalet flöt otvunget och ett och annat skratt avlöste varann. Hon stormtrivdes i Staffans sällskap, och älskade att se in i de underbart blå ögonen.
Han var hemskt charmig och mycket omtänksam, och det började hända saker inom henne.

Efter 2månaders dateting och känslor som växt sig starka och intensiva, förlovade de sig mot alla olyckskorpars varningar. De sa....Du känner ju honom inte, inte efter 2 månader. det är alldeles för snabbt.
Men de förlovade sig Och Staffan flyttade in hos henne......Allt var underbart, och inget kunde gå fel,
trodde hon i alla fall.
Till en början så fungerade allt kanon, men efter nån månad började hon märka tendenser till svartsjuka och att han tyckte att han ägde henne. Staffan förhörde henne varje gång hon talat i telefon,
varit och handlat, eller om hon träffat nån på gatan (en man) hon känt länge, och talade men honom i några sekunder.
Han for ut...
VEM VAR HAN!!!! Har du LEGAT med honom! förhören kunde fortsätta ända in på kvällen.
Så för ett par veckor sedan, efter ett av deras nu mer oändliga gräl. vände Staffan sig mot henne och de förut så blå ögonen, var nu svarta.
JAG VET att du ligger med honom (väste han) DIN HORA!!!! Handen flög upp och träffade hennes ansikte. hon kastades bakåt av kraften i slaget och föll ihop på golvet.
Den hand som så varm och kärleksfull legat i hennes, träffade henne i raseri och hat. Hon var helt paralyserad av chocken, smärtan och förtvivlan över att den hon älskade gjort detta mot henne.
Det blev stilla sånär som på det tysta ljudet av hennes gråt.
Staffan såg på henne förvirrat och ångerfullt, borta var raseriet och hatet.
Förlåt, Förlåt, Förlåt, jag vet inte vad som flög i mig, Jag menade det inte. Snälla förlåt mig
Michelle såg på Staffan, det var ärlig förtvivlan i hans ögon och han grät av ånger. Förlåt mig Michell.
Visst förlåter jag dig sade hon tyst och de höll om varann.
Det var underbart i drygt en vecka.
Men för två dagar sedan fick hon se honom kolla på hennes Iphone och minen i hans ansikte var mörk.
Han gick omkring och teg, och svarade inte ens på tilltal.
Hon försökte få kontakt och lade sina armar runt hans midja.
Staffan fräste något ohörbart och slet sig fri
Stämningen var spänd resten av dagen, och tystnaden tryckande och fylld med oro.
Å så idag ringde hennes bror och undrade om hon ville komma på hans förlovnings fest, hon skrattade glatt och sa att de vile hon gärna, han frågade om Staffan skulle komma. Men eftersom Staffan hade ett arbets möte den kvällen sa hon att han inte skulle vara hemma den kvällen men att hon gärna kommer.
Samtalet var över hon la ner sin telefon vände sig om och SMOCK!!!!
En smäll träffar henne på sidan av ansiktet. PAOWW!!! nästa på andra sidans kind.
DIN HJÄVLA HOOOOORA!! DITT LUDER!! VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR!!
Slagen och okvädesorden haglar över henne, hon fattar ingenting.
Skräckslaget lindar hon armarna runt huvudet, faller omkull på golvet, då kom den första sparken i magen.Två till och hon tappar andan först, sen börjar hon skrika för fulla lungor isande ångestfullt
och förtvivlat av vanmakt och skräck.
Det stoppad lika plötsligt som det började, och hon låg alldeles stilla i fosterställning,
hjälplöst gråtande.
Staffan tog tag i henne och satte henne upp.............Jag trodde du bestämde träff med en annan,
hackade han fram. Gjorde du det ?
Michel bara tittade på honom under det nu svullna ögonlocket. Träff???????sade hon Du trodde jag bestämde träff????
JAG TALADE MED MIN BROR!!!!!!!!!!!skrek hon ut. JAG TALADE MED MIN BROR!!!!!!!
Gå IVÄG !!GE DIG AV !!JAG VILL INTE SE DIG MER, JAG VILL.....AAALDRIG SE DI MER!!!
Han skulle just börja igen, Förlåt mig jag me............
GE DIG IVÄG!!! NUUUUUUUU!!!!!
Förvirrat och nu lite förnärmat. JA, jag SKA gå, men du kommer ångra dig, han kom närmare. Kom ihåg det, väste han.
Dörrenslog igen efter att hon hörde nyckeln slamra till på det lilla  glasbordet.
Det var 10 timmar sedan och morgonen var på ingående, men hon satt fortfarande på golvet krampaktigt hållande sina egna knän i ett panikgrepp.
Långsamt löser hon upp sina fingrar och sträcker sig efter telefonen.

Polisen,... hör hon en röst i andra änden. Och allting brister, det känns som om hon aldrig kommer att kunna sluta gråta, och för sitt inre ser hon sina drömmar och illusioner ligga i skärvor på golver runt omkring henne. Skall hon någonsin våga lita på en man igen.

                                                                                  

MITT BILD GALLERI Litet smakprov ur foto och bildskapande

Fotografering har varit ett stort intresse i mitt liv jämte att måla (skapa illusioner och bilder med penseldrag i aquarell olja och vilken färg som helst som inspirerar mig för tillfället)
och det lär förbli min passion även om allt konstruktivt hantverk är frestande i alla situationer.
Och här är ett axplock från min bildhunger, foton av natur, trädgård, sudden och mitt hem.

Och Trädgården bjuder på en uppsjö av motiv(tack å lov)