Helgen började förhoppningsfullt, bilen hade haft en del problem men det skulle vad OK nu. Vi var på väg upp, för att hämta bilen, i Folkesberg där grannarna är så schyssta att de ställer upp gång efter gång när detta måndagsexemplar till bil har krånglat.
Vädret är som väntat kallt, och snön ligger krispigt vit överallt. Jag hade onda aningar, men valde att inte måla FAN på väggen, det skulle nog ordna sig.........
Helgen var över, vi började packa ihop våra saker och satte katten i sin korg.
Dagen innan hade vi varit på en liten choppingtur i Munkedahl, och det hade gått helt "smouthly" utan några problem så vi var rätt lugna nu.
Som sagt, vi packade in allt, satte oss i bilen som startade utan problem, och åkte iväg. Det var svinkallt i bilen så skraporna gick frenetiskt på vindrutorna, och det verkade inte som om det blev bättre,luften från fläken var isande kall, men jag skyllde det på den extrema kylan. Det blir bättre sa H.bara motorn blir varm, så här i efterhand känns den kommentaren nästan ironisk.
Efter ett tag började det låta underligt från motorn, jag påtalade att det inte alls lät bra och att jag kände på mig att det var allvarligt.
Det blev bara värre och värre ,paniken växte och jag frågade "Om det inte var bäst att stanna bilen.
H. mumlade något om att vi nog borde svänga in till Munkedahl, men optimisten i honom tog överhand, och han styrde ut på motorvägen.
Ljudet blev nu värre och värre, ett DONK! hördes och bilen började sakta in.
Jag hade upplevt en konstig stickande lukt de sista sekunderna, och tittade nu ner.
Jag fick en chock, jag såg inte mina ben från straxt ovanför knäna och ner, för runt mina ben bolmade det in tjock mörk rök. STANNA BILEN!! skrek jag,STANNA BILEN DEN BRINNER!!
Bilen stannade helt, och jag studsade ut öppnade även där bak så kattstackarn inte skulle bli förgiftad.Tjock rök välde ut på båda sidorna av motorhuven, alvaret stod helt klart för oss båda......Vi hade nått vår slutstation, detta var en f.d.bil.
Så där stod vi,det var mörkt kylan var bedövande vinden bitande och inte ett hus så långt ögat nådde,skitKUL.
Som de idioter vi båda är så hade jag inga pengar på mitt mob.kort och H. hade ingen el i sitt mob.batteri. Jag vet inte om situationen gjorde mig tom i huvet, men nu fattar jag ju att det hade varit smartast att ta hans chips och sätta det i min mobil.
Men som de säger så är det lätt att vara efterklok.
H. travade iväg och letatade efter ett hus med tel. och katalog för att ringa efter bärgare, när han äntligen kom tillbaka efter vad jag tyckte två evigheter och 70 dar(tiden går långsamt när man sitter och fryser i en iskall bil och alla bara fräser förbi i natten utan att bry sig om den strandsatte)
frågade jag "Hur lång tid det skulle ta innan bärgaren skulle komma". "Jag vet inte de kunde inte svara på det, för killarna har så mycket att göra i kväll och vi var inte först" sa han.
Modet sjönk i bröstet, kylan var fruktansvärd och fötterna hade redan börjat värka av köld, tankarna gick till det där paret i Skåne för några år sedan som frös ihjäl i sin bil: Jag försökte skaka av mig tanken, men den satt där längst bak i huvudet hela tiden.
H. fick en ide efter en stund, Han sa" när telefonen varit avstängd ett tag kan den återladda sig lite grann, med tyngdpunkt på LITE grann."
Han ringde vår granne ÅKE (på folkesberg), och sa ungefär :- Ring upp på Lisa´s telefon, vilket han gjorde. H. förklarade situationen och vår fantastiska granne lovade omgående att komma och hämta oss, det hade gått runt 2 tim efter incidenten, och mina ben var delvis bortdomnade och delvis värkte som om någon höll på att krossa dem. Jag hade haft gråten i halsen en lång stund och fick nu vända mig om för att inte visa hur hårt detta hade tagit mig,GUD! vilken lättnad att veta att någon kommer. Alldeles efter det ringde bärgaren och talade om att han var på väg men var en bit neråt så det skulle ta ett tag att nå oss, men han skulle komma och ta hand om "bilen".
Jag behöver nog inte tala om att de dryga 45min som det tog, var de längsta i mitt liv. Så när ÅKE kom, och jag och katten tog plats i hans baksäte, var lättnaden så otroligt stor att jag nästan kände för att skratta, men jag var för trött och värmen gjorde att det sprängde i fötterna, det skall väl kännas att blodet är på gång igen antar jag.
Han satt och väntade på att bärgaren skulle komma och körde oss "hem" till folkesberg igen efter att allt var klart.Hemresan till Göteborg fick naturligtvis skjutas på ett dygn, och Jag säger bara det; TACK GODE GUD FÖR ÅKE!!!!!
Den mannen har ställt upp för oss, så många gånger, utan att tveka.
Bättre granne kan man helt enkel inte få.
Behövs det tilläggas att han körde oss till bussen dan där på.
Jaá det är så,... i nöden prövas vännen.
Och det säger jag till ALLA!!, kör ALDRIG ut i kylan i en opålitlig bil, och se alltid till att ha era mobiler i ordning. Livet kan bero på det, tro mig jag vet.
