TUSEN MIL AV TYSTNAD kort novell

Hon sitter tyst, hjärtat slår tungt i halsgropen, där klumpen sitter som gördet svårtatt svälja.
Det känns tungt att andas, och hon är tvungen att ta ett djupt andetag då det känns som om hon inte får luft.
Hon vänder sig emot honom och ser en lång stund på det slutna och likgiltiga ansiktet.................
"Vi har båda förlorat"tänkte hon,ingen av oss fick den kärlek vi hoppats på, och ingen av oss vågar gå vidare.För vid vår ålder är inte oddsen så höga att man någonsin skall hitta nån igen.
Hon visste egentligen inte vad som var värst, att sitta ensam med någon, eller att sitta ensam.
GUD!!!, va hon var trött på att gå omkring med en klump i halsen, och den där gråten som sitter som ett band runt bröstkorgen.
Är det verkligen för sent att få känna lycka igen? Att ha någon som känner ömhet och glädje när han ser på en.
Som tycker om att sitta och prata och skratta och som trivs i ens sällskap?.......
Kanske.......hon hade i alla fall börjat känna så på sissta tiden.
Hur blev det så här?, han hade ju verkat så seriös, och ärligt intresserad (i ca 2 veckor).Det var länge sen nu, men de satt fortfarande kvar här, som två ängsliga grässtrån på samma dikesren, samtidigt böljandes för vinden. I ur och skur, men utan något som binder dem tillsammans. Ingen innerlighet och ingen ömhet delas emmellan dem, där finns bara osäkerhet och tomhet, och framför allt rädslan för att lämna detta bakom sig (vem vill dö ensam?)
För tänk om detta vakum var det enda som återstår för dem?, om efter detta det bara fanns ensamhet kvar på livets meny. Tanken känns som ett stort gapande svart hål, och hon ryser.
Hon lutar sig fram och tar en klunk the ur sin mugg, gråten i halsen gör det fortfarande svårt att svälja, men hon försöker att låtsas som om det inte berör henne det minsta.
Plötsligt som i trans rör hon sig mot sovrummet,hon packar sin väska och går emot ytterdörren, den går upp utan ett ljud.
Vart är hon på väg?, det vet hon ej, och inte heller hur hon skall ordna det rent ekonomiskt.
Men EN sak är hon säker på,..HAN sitter fortfarande kvar framför TV´n och låtsas att allt är som vanligt, och kanske TROR han det också.
Hon fnittrar till för sig själv, antagligen för första gången på länge länge, och ser framför sig hur paff han skall bli då han förstår att hon har dragit,rekomenderat sig, ja... lämnat honom, och inser att hon inte kommer att komma tillbaka igen.
Visst är hon rädd och fullständigt skräckslagen när hon tänker på framtiden, den tid av ovisshet som väntar. Men även en liten känsla av lättnad över att inte vara bunden vid en människa, som inte har annat än likgiltighet att erbjuda.
Och även om hon alldrig mer får det hon längtar efter,....kärlek och bekräftelse.
Så kan hon i alla fall HOPPAS nu.
Regnet faller tungt ner och hon drar ihop kappan om sig, så går hon iväg med fasta steg på den blöta assfalten.
Och det enda som hörs är ljudet av hennes klackar som studsar emellan husen, och en vilsen mås som skriker til.
Känslan hon har påminner lite grand om lycka, kanske inte helt, men nåt åt det hållet.