Natten utanför är ruvande svart
snart kommer huskatten spatserande in
Månen på himlen lyser osäkert matt
men i bröstet jag längtar efter famnen som var din

Men meningslösa tankar föser jag resignerat bort
ingen ide att älta i onödan ingen ide att dröja
bara acceptera att ljuvligt är kort
Se och acceptera sitt liv som det, är att låta sig nöja

Radion spelar "Sommar" i repris på låg volym
och elden sprakar i spisen med aggressiva kast
varmt här inne, ute kallt fast i opålitlig sommarkostym
I stillheten kommer minnet av det liv som brast

Ibland så kommer dom som oinbjudna gastar
mörka spöken med hesa röster ropar de mitt namn
Och ekot av passerad glädje och högljudda skratt obarmhärtigt runt mig kastar
det svider av besviken saknad i mitt ännu unga hjärta lite gran

Men livet går vidare, ingen tid att hänga läpp
skit samma att man inte längre är så bra som p 80-talet
att dåtidens vän mitt självförtroende slog med sin tungas käpp
Tiden läker alla sår och allt glöms, allting både fint och galet

För just här just nu är månen vit och vacker
och katten ligger ihoprullad i mitt knä
jag glömmer blåa tankar och alla mörka "svacker"
För jag lever i nuet eller gör jag verkligen det.....................

DU.....INGEN STOR FÖRLUST

Natten ruvar svart och fåglarna ej längre hörs
månens strålar kvävs i dimma, ljuset svinner bort
ligger i min säng och kämpar sårat av det onda som nu görs
För som andetagen i mitt bröst, livet är så kort

Gråter  i min kudde, och svettas i mitt hår
För du sa jag duger ej som vän till dig, inget du vill ha
Och min personlighet kan inget ge dig, inte ens ett spår.
Och fakta kvarstår smärtsamt, att jag är ingenting att ha.

Det vore lättare att smälta, om detta var en kärleks deal
men du och jag var faktiskt vänner  för alltid trodde jag
men vid ditt ord jag undrade, är detta "all fore real"
Och till sist jag såg dig som du e,  ynklig krass och svag.

Så du kan faktiskt listigt dra och och  brinna,
Du är inte värd, en tanke eller tår
Och varför inte helt enkelt ta, och taktfullt snyggt försvinna.
Men det är väl kanske nåt, du aldrig kan begripa och förstå.

Så vänskap, är nu mera ett devalverat omodernt begrepp.
När jag nu vet att förbrukningsdagen, tydligen helt klart för mig passerat.
Du dumpa mig som taskigt barlast, ja släppte mig helt resolut.
Men "Dont you worry" min vänskap har du helt kasserat,

Ja.. min "kvävande" vänskap är nu slut.

Så Tack för alla de år som du fått utnyttja mig
Din fd vän

I HENNES BLOD
Hon går långsamt in i den tomma ladan , den är glest byggd så stjärnhimlen syntes mellan de torra grånande plankorna. En duva flaxar till under takstolarna, och hon rycker till.
Det var länge sedan nu, och tiden har flugit fram, men hon minns fortfarande.
Det var en Nyårsnatt och hon var på väg hem efter en glad afton. Vägen hem gick förbi Antons gamla lada, han hade varit bortgången i 10 år men det var och kommer alltid att vara Antons lada.
Snön föll tätt då precis som i kväll, och vinden ven om axlarna.
Hon hade hört ett skarpt ljud, som när en riktigt kraftig gren går av, och ett skärande skrik hade ekat i den iskalla natten.
Trotts vind och snö så skar det som en som en kniv genom mörkret.
Mot allt förnuft sprang hon mot ladan och spanade in mellan plankorna.
På golvet låg en man på knä, och runt honom stod tre män med gevär pekande mot hans huvud.
Hans huvud var täkt av blod och hängde modfällt
De hade antagligen roat sig med att misshandla honom en bra stund.
Han reste sitt huvud, och ansiktet syntes tydligt, i fotogen lampans ljus.
Hon flämtade till,.....det var hennes far och han var illa tilltygad.
Vreden växte som en eld inom henne och allting färgades rött.

Hennes instinkt tog över och tvingade henne att handla.

Dagen efter hittades kropparna efter tre män i ladan, till stor del totalt oigenkännliga pga. sina sargade tillstånd.
Hennes far mindes ingenting morgonen efter, när han vaknade i soffan, i sitt vardagsrum svårt tilltygad men levande.
Rättsläkaren rapporterade efter sin obduktion, att det antagligen rörde sig om ett Puma angrepp,
eller något annat vilt djur. Alla sa att hennes far kunde vara glad som hade överlevt, med blotta förskräckelsen.
Själv mindes han ingenting,
Post Traumatic Stress Disorder sa man, och skakade sorgset på huvudet

Hon mindes allting mycket luddigt, skriken och smaken av blod.
Hur deras ansikten förvreds av fasa, och känslan av kraft som strömmade genom henne.

Efteråt stannade hon till vid bäcken som fortfarande hade en öppen och strömmande del,
och tvättade av sig blodet, fån sin nakna kropp, trotts kylan.
Efteråt när hon kommit hem tog hon fram nya kläder, och skylde sin frusna kalla kropp.

Hon hade nu inte haft någon incident på mycket länge, men det stod smärtsamt klart att det var något som hon inte kunde styra över längre när det blev ett katastrof tillfällen. Det stod alldeles för klart för henne, och formade hennes beslut att flytta som en ren akutåtgärd.
Att ta sitt pick å pack, och dra till the "Big Apple". var en nödvändighet.
Där märks inte ett "freak" på samma sätt som i en liten by.
Och ingen skulle misstänka en liten tjej på 1,68, som det monstruösa vilddjuret, som vandaliserar våldtäktsmän och annat mänskligt bottenskrap.
Och om sanningen ska fram, så var hon ändå lite tacksam mot de tre männen,  som den natten tog fram hennes sanna jag.

Golvet knarrade plötsligt under hennes fötter, och bagen med ombyteskläderna föll till golvet.
Hon vänder sig om och ser på mannen som kommit in, det var en av de tre. Mannen som efter lång sjukhusvistelse klarade sig med livet i behåll, trotts grava skador på både bål och ansikte ändå stod här, och såg på henne med blicken svart av ilska och hat.
Han har kommit för att ta itu med henne, ett lätt byte tror han, och hon inväntar honom, lugn och samlad.
Och visst var det tillfredställande att se, hur det självbelåtna grinet, förbyttes till en mask av fasa.
Då hon antar sin sanna form.
Och visst är det underbart med smaken av färskt blod, rinnande nerför  svalget.
För då känner hon sig så levande igen i varje fiber. Framtiden ter sig plötsligen vibrerande och full av nya möjligheter, Hon vänder sig om, ser sig i spegeln, hon är naken och blodet rinner sakta nerför hennes bröst, och hon ler i mjugg.

Litet tavel arkiv ...........to be kontinued

Det verkar som om man är utgången, enligt en fd vän har jag nått mitt bäst före datum. "Det vi hade hade vi på 80-talett" HMMMmm. Även kredibiliteten syns vara skakig, för man måste ju tänka på kapitalflödet...... Var tog mänskligheten vägen, i vimlet av datorer, surfplattor, sighter och skottdramor. Det börjar verka fiasko för mänskligheten, och uppgång för JAG fixering och egoism. Man måste synas i media för att VARA någon. Att vara en schysst vän räcker ingen stans idag.
Man måste ha något INTRSSANT att GE, Något användbart.