Ensamheten,...jag känner väl till den.Både den själv-valda och den påtvingade, ett slag vakumets jing och jang, motpoler som är varandras skugga.
Under mitt liv som godtrogen idiot har jag upplevt att efter en traumatisk händelse bli helt lämnad ensam, med en stum telefon, i en tystnad som ringde gällare än någon ringsignal i världen. Då!, när jag behövde dem som mest, de som så innerligt bedyrat sin vänskap innan, och svängde sig med ord som "Vi är vänner för evigt" och "Du är min bästa vän vad skulle jag göra utan dig" efter att jag lånat ut min soffa och fött vederbörande med mat och öl,för vilken gång i raden vet jag inte.Det hände efteråt, att jag lyfte på luren och kollade om den fungerade fortfarande, det kunde inte falla mig in att de hade svikit mig ALLIHOP. Men det är så att problem och ångest luktar illa, och människor skyr en som pesten under sådana omständigheter.
Och senare i livet, så har jag nog blivit lite van vid att bara ha mig själv som sällskap emellanåt, och tycker det faktiskt kan vara rätt skönt ibland, kravlöst liksom.Men visst är det en frukansvärd känsla att uppleva, att alla har lite generade vänt dig ryggen, för att det är för jobbigt att konfronteras med dina demoner.
Men jag har accepterat att det är så "vanligt folk" fungerar, DVS om du inte är känd eller rik,eller de kan ha någon annan nytta av dig,så dumpar den "bäste" kompis dig som en het potatis.
Det är bara så det är!
Det att man får skörda det man sår, gällde på den tiden som människor uppskattade att man "bara" var en bra vän och en bra människa.
Och det där att de inte har tid, är B.S., om intresset finns, finns tid.
2 kommentarer:
Vi är alla ensamma på det sättet. Man kan inte lita på någon helt och hållet. Det bästa är om man lär sig bli sin egen bästa vän. Behandla dig själv som du själv hade velat någon hade gjort mot dig. Du är värd allt.
Tack för det matnyttiga tipset
Skicka en kommentar