Det var 80 -talet och man reste mer än nånsin,hon hade haft en svår period bakom sig och behövde verkligen komma iväg.En go vän som hon umgiks med hade tjatat sig till att få köpa en tavla,det var en som hon egentligen inte ville sälja.Men"what ewer"hon behövde pengarna, om hon nånsin skulle kunna komma iväg.
Där satt hon med 30 sköna tusenlappar och känslan av frihet lyfte hennes själ,nästan så man kunde höra hennes hjärta sjunga.
Vart skall du åka? frågade en vän.....Ja,vart skulle hon åka?...................
Till Väst Indien, hörde hon sig själv säga,dit har jag alltid velat åka.Sagt och gjort hon ringde till resebyrån och beställde biljett,......Reser du med sälkap frågade kvinnan på resebyrån.
Hon svarade,...Nej jag reser ensam.
:-Jaha,jaha hmm......ok
:-Är det några problem med det,frågade hon.
:-Nä då,nä nä,det blir bara en extra kostnad om du vill ha rummet själv.
:-Hur mycket då,frågade hon med hjärtat i halsgropen,för hon var rädd för att resan skulle bli för dyr.
:-Bara 500:- svarade kvinnan.
:- JAG TAR DET ,svarade hon,och skämmdes för att hon hade gapat i örat på henne.
Två veckor senare lyfte planet från arlanda flygplats,occh hon såg andektigt ut över sveriges skogar.Jag är på väg till Väst Indien,sa hon,som om hon inte riktigt hade fattat det ännu.
Resan tog 13 timmar,med mellan landning i Bangor.Bangor ligger i Maine i norra USA,och är Steven Kings hemtrakter.Faktum är att staden förekommer i bl.a. boken DET.
Nog om det.
När planet gick in för landning,och gjorde en vid sväng,kunde man se ön,omgiven av knallblått vatten,gnistrande i den starka solens sken som blått rinnande silver.
Hon var helt exalterad.
Planet stannade efter en skicklig landning(passagerarna applåderade tack och lov inte ,hon kunde inte hjälpa att hon hade ont av det)
Och alla gick av planet.Luften var het men frisk,man kände att det var en ö mitt ute i havet.
Hon trädde i sina fötter i slipp-in sandalerna,i trappan innan hon kom ned på den solheta assfaltplanen,äntligen var hon i Väst Indien.
I bussen till sitt hotell insåg hon att hennes hotell skulle bli det näst sissta stoppet och bävade lite, för de svarta jeansen hon hade tagit på sig,och som verkade som en sån god idé i sverige,höll nu på att förvandlas till rena tortyrredskapet.hon höll på att dö av värmen de drog till sig.
Till sisst kom hon fram,släpptes av,ingen földe med henne eller tog hand om henne.Hon hörde bara nått om en välkomstdrink,men kunde inte uppfatta VAR,och så försvann bussen runt hörnet.Dom var sena.
Kvar i solen, utanför ett verkligt litet hotell,stod hon i sina svarta jeans ,och för första gången kände hon ett stygn av oro. (forts. följ)
Där satt hon med 30 sköna tusenlappar och känslan av frihet lyfte hennes själ,nästan så man kunde höra hennes hjärta sjunga.
Vart skall du åka? frågade en vän.....Ja,vart skulle hon åka?...................
Till Väst Indien, hörde hon sig själv säga,dit har jag alltid velat åka.Sagt och gjort hon ringde till resebyrån och beställde biljett,......Reser du med sälkap frågade kvinnan på resebyrån.
Hon svarade,...Nej jag reser ensam.
:-Jaha,jaha hmm......ok
:-Är det några problem med det,frågade hon.
:-Nä då,nä nä,det blir bara en extra kostnad om du vill ha rummet själv.
:-Hur mycket då,frågade hon med hjärtat i halsgropen,för hon var rädd för att resan skulle bli för dyr.
:-Bara 500:- svarade kvinnan.
:- JAG TAR DET ,svarade hon,och skämmdes för att hon hade gapat i örat på henne.
Två veckor senare lyfte planet från arlanda flygplats,occh hon såg andektigt ut över sveriges skogar.Jag är på väg till Väst Indien,sa hon,som om hon inte riktigt hade fattat det ännu.
Resan tog 13 timmar,med mellan landning i Bangor.Bangor ligger i Maine i norra USA,och är Steven Kings hemtrakter.Faktum är att staden förekommer i bl.a. boken DET.
Nog om det.
När planet gick in för landning,och gjorde en vid sväng,kunde man se ön,omgiven av knallblått vatten,gnistrande i den starka solens sken som blått rinnande silver.
Hon var helt exalterad.
Planet stannade efter en skicklig landning(passagerarna applåderade tack och lov inte ,hon kunde inte hjälpa att hon hade ont av det)
Och alla gick av planet.Luften var het men frisk,man kände att det var en ö mitt ute i havet.
Hon trädde i sina fötter i slipp-in sandalerna,i trappan innan hon kom ned på den solheta assfaltplanen,äntligen var hon i Väst Indien.
I bussen till sitt hotell insåg hon att hennes hotell skulle bli det näst sissta stoppet och bävade lite, för de svarta jeansen hon hade tagit på sig,och som verkade som en sån god idé i sverige,höll nu på att förvandlas till rena tortyrredskapet.hon höll på att dö av värmen de drog till sig.
Till sisst kom hon fram,släpptes av,ingen földe med henne eller tog hand om henne.Hon hörde bara nått om en välkomstdrink,men kunde inte uppfatta VAR,och så försvann bussen runt hörnet.Dom var sena.
Kvar i solen, utanför ett verkligt litet hotell,stod hon i sina svarta jeans ,och för första gången kände hon ett stygn av oro. (forts. följ)
2 kommentarer:
Vi väntar med spänning :-)
god:)
Skicka en kommentar