Vänner när det passar och man har lust

Livet går och man lägger ett år till,till sitt liv,födelsedag tror jag visst det heter. Det borde inte betyda någonting men ändå svider det,när ingen säger något och i mailen det inte finns några lyckönskningar,utan den är lika tom som när jag tömde den i går.
Jag är en vuxen kvinna och borde kommit förbi allt sånt,men...........
Jag kan inte hjälpa att det känns som ett stort svek av alla människor jag ställt upp för under livet,alla som sovit på min soffa ätit av min mat druckit av mitt öl och tagit del av min gästfrihet, att jag är så lätt att glömma,att vänskap är en så obeständig konstalation i dessa dagar.För ett grattis(eller beklagar sorgen)skulle faktiskt inte ha suttit helt fel, jag har aldrig varit den krävande sorten när det gällt vänskap,en sån som fått alla sina vänner att agera tjänstejon när de är på besök,typ gör de, hämta det,bär detta och typ ÄHHH du kilar och......
Jag var den blåsta typen som trodde att om jag ställer upp för min polare här,så finns han till för mig en annan gång.Och att det man sår får man skörda.
JA JA jag skall inte hålla på att älta och framstå som värdens största självömkare, men visst skulle det ha varit kul om alla dessa människor,hade visat sin uppskattning
utan att jag bjudit på något,utan bara för att de av egen maskin kommit på att de gillar mig.
NÄ nog gnällt,det är väl bara att inse att vänskap är oftast en utopi (med några få undantag)och att man kom till världen ensam,och ensam går man ur,så det där med att ingen är en ö,det är totalt BULLSHIT!! Vi lever i det separerade samhället,där alla chattar men ingen samtalar,där man känner till många människor,men inte riktigt känner NÅGON.Ytlighet ett levnadssätt,och innerlighet en bristvara.För innerst inne är vi alla separerade i var sin liten cell.