Vaknar mjukt och behagligt,Sudden puffar med sin nos mot min kindoch utstöter små kvillrande läten(när skall han lära sig att jama?),pälsen är silkesmjuk mot min hals och han killar mig på näsan med sina morrhår.Skrattande föser jag honom åt sidan, milt men bestämt och går upp ur sängen.Efter en snabb mugg med juice och en banan,springer jag på snabba ben ner till bussen,jag är lite sen(i sissta minuten),och kliver på.
Hela bussen är i stort sett tom,så när på en man jag sett många gånger,i stort sett varge morgon,OCH HAN SITTER PÅ MIN PLATS!!!! Hela bussen ...och han väljer att sätta sig på den plats han VET!..att jag brukar sitta på.Irritationen spred sig som en våg genom min kropp,och harm är ett mycket litet ord för vad jag kände.Orden brände på min tunga,och jag var på väg att säga det jag tänkt:-Här skall jag sitta,du sitter på MIN plats.Tankarna hoppade i mitt huvud när jag fylld av undertryckt ilska satte mig tvärs över gången.Tankarna hoppade omkring i huvudet.DÅ!!!!!jag plötsligt som på ett trollslag,såg det hela liksom utifrån.Jag kände mig pinsamt berörd av vad jag såg,...........jag hade blivit en "gnällkäring".Precis en sån där som jag brukade göra narr av förr.Vad spelade det för roll var jag satt det där är ju bara ett slags revirpinkande,en pricip som jag hade vårdat ömt.Så otroligt löjeväckande.
Ett ljud ifrån den andra sidan gången fick mig att vända på huvudet.Jag såg in i hans mycket roade ögon,och slog på ett megaléende,och sa:-Där fick du mig allt att trilla i gnällfällan,jag trodde inte att jag skulle reagera så småsint på att nån sitter på platsen som jag brukar sitta på.Men döm om min överaskning när det visar sig att jag är inte ett dugg bättre än nån annan,för jag blev skitsur faktiskt.
:-Säg som du tycker,DIN plats eller hur.Jag såg dig komma och kunde inte låta bli,jag vet ju att du alltid brukar sätta dig här.Det är lite av en hobby jag har att medvetet försöka rubba människors invanda cirklar.Tycker du att jag lyckades?
Vi brast båda ut i ett hysteriskt skratt ,jag flyttade mig till platsen bredvid honom ,och vi samtalade roat och gemytligt ända fram till "min" hållplats.
Så där ser man nu har jag fått en busskompis,en människa som åkt samma buss som jag i säkert 5 år,synd att vi suttit tysta så länge.Men bättre sent än alldrig.
2 kommentarer:
Helt underbar story!
Nog är vi vanemänniskor, tills man spyr på det. Och gnälligae och gnälligare blir man med åren.
(Dags att spy lite till).
Egentligen är man inget annat än en stor parodi på sig själv!!
Tackar,det är ju bara som det är och man e som man e.Lite skrattretande ibland.
Skicka en kommentar