Jag sitter här, antagligen i ett av de sista kapitel i min bok. Ett liv som levt efter mitt hjärta och vad jag bedömde som förnuft. Jag väntade med barn, eftersom jag själv hade en orolig och otrygg barndom p.g.a. föräldrar som inte var mogna att ta ansvar för varken äktenskap eller ban. Så jag blev omkring kastad som en vante mellan fosterhem och ibland då och då(om det passade sig) mina föräldrar, Ena gången den ena och sen nån månad den andra, det blev en enda röra i mitt huvud, och sånt ville jag inte ha för mina ev. barn. Jag levde mitt liv med en värk i bröstet, och ett behov av att känna mig älskad. Vilket gjorde att jag var lätt att utnyttja, både av så kallade vänner som eventuella pojkvänner. Jag var "in it fore the long run" men de som jag mötte, såg bara någon de kunde utnyttja för sina egna behov. Antar att i deras ögon, jag bad om det. Så i min historia, blev jag flickan i Find them fuck them and forget them. Och du tänker.....Hur jävla blåst får man va?? Men jag såg bara en möjlighet till att bli älskad, att ha nån som håller om en, och att ha någon att dela mitt liv med. Alltså en lättlurad, blåögd idiot, som trodde på allt BS som man sa mig. Trodde jag hade vänner, trodde jag hade en livskamrat, och trodde även att jag hade ett fint liv, som uppenbarligen var byggt på svek och lögner.
Vännerna övergav mig totalt när det började blåsa snålt, och jag verkligen behövde dem som mest. Telefonen var så tyst att jag trodde den var urkopplad. Och en man som drog över varje villig trosa som korsade hans väg, plus svek mig med att äventyra hela vårt liv tillsammans, på ett horribelt sätt.
Så jag har mig själv att skylla, då jag alltid bjöd på allt jag hade, vilket jag TRODDE gjorde mig till en bra vän och en schysst tjej. Men såg inte att i andras ögon var jag en "sucker" och ett "easy piese of ass".
Eftersom min berättelse inte fick en livskamrat som var seriös, så blev det inte några barn, innan jag fick veta att jag hade tumörer i underlivet, och de tog bort allt som behövs för att bli mamma. Jag var otröstlig, och sjönk ner i en depression. Och det var då jag bestämde mig för att inte bli sårad igen. Så det blev ett förhållande som inte baserades på vad mitt hjärta sa, utan vad mitt förvirrade förnuft bestämde. Dumt, då det nu är försent att hitta någon, för nu är det bara är några kapitel kvar i min berättelse. Och med tanke på att min overall (min kropp) är sliten och inte så slät och ny längre, är inte oddsen så höga, att någon skulle kunna bli kär i mig nu, när det inte fungerade när jag var ung och fräsch, och faktiskt såg bra ut.
Så här sitter jag......En kvinna med en själ som aldrig har fattat att jag inte är 25 längre, En ensam figur, som inte har barn, inga barnbarn, och skrämmande få vänner. Jag har inte ens 13 katter, ni vet 13 katter och en gungstol, synonymen för en patetisk gammal kärring. För min vän och kompis min blandras katt Sudden dog i vintras av hjärtmuskel förlamning. Och jag saknar det lilla "egot" otroligt mycket. Så min övertygelse att alltid leva mitt liv, ÄRLIGT och ÖPPENHJÄRTLIGT, med omtanke om mina vänner och hjärtevänner, har bara lett till att jag blev använd och dumpad. Detta är inte en värld att vara varm känslig och kärleksfull i, det är den alldeles för syniskt för. Störst av allt i detta nu digitala samhälle är EGOISMEN.
Så sista sidorna i min livs bok, blir väl en epilog om en (hoppas jag) ny katt å så min särbo kompis som kommer och sover och äter här när det passar. Det är väl mitt öde att aldrig hitta kärleken. Ironiskt va.....Det enda jag ville, var att känna mig älskad. Å det sprack totalt. Var jag inte värd det?. kanske inte, vem vet.
