Framför henne stod en figur av antagligen okänt ursprung, och log med hela ansiktet.
Hon tänkte på honom som "figur" för varken kille eller man passade in på honom,..ja man kunde förstå att det var en han, men inte i vanlig bemärkelse, om nu det kan förklara hans underliga uppenbarelse.
Han var inte så lång egentligen, men liksom avlång i hela sin utstrålning. Håret var mörkt och så tjockt att det stod rätt ut, ögonen var ömsom alvarliga och ömsom fulla med skratt, hakan lätt utstickande och hela den grönklädda kroppen verkade inte kunna stå still utan ingav en känsla av att han var skapt till att dansa i det bleka skenet från månen.
-:Jag väntade inte besök, stammade hon fram, fortfarande med den pinsamma kvasten i handen. Och du kom inte den normala vägen om man säger.........
-:JA JA JA, ja vet, men du skall veta att det är inte så lätt att läsa brev samtidigt som man cycklar i det här ljuset.
-:Läsa brev kan man ju inte när man cyckla, det vet väl vem som helst, fnyste Tillde otåligt.
Hon vände sig mot bordet, och gav därmed honom ryggen. Hoppades att han skulle fatta vinken och gå sin väg.
Trodde hon ja, när hon tittade mot bordet upptäckte hon att han...herr Vännman, satt sig vid bordet, och helt fräckt hällde upp ett glas vin åt sig själv.Inte i hennes glas utan i ett eget exakt lika dant som hennes. Var hade han fått glaset ifrån och hur det kom sig att hon inte såg honom sätta sig. Allt var helt förvirrande, men hon kännde att det inte fanns någon orsak att vara rädd. HUR???...vem vet?
Förundrad satte sig Tillde mitt emot Vännman vid bordet, och innan hon visste ordet av rann allt ur henne. Om ensamheten, känslan av att inte duga och sisst men inte minst sorgen av att bli sviken av "den bästa vännen".
Vännman tog Tilldes hand och tvärt emot som hon trott var den varm och mjuk, ja nästan som sammet, och kännslan som strömmade ut ur den var trygghet.
-:Ja vet sa han, du blev helt utesluten ur gemenskapen, och det som gör ondast är ju när någon lovar vänskap och så lätt glömmer bort en.
Det var precis som om han läste i hennes hjärta, och som om hans sorgsna men varma ögon smekte hennes kind där tårarna hade runnit för inte så länge sen. Och att han visste varenda desperat tanke som korsat hennes huvud denna kväll.
-:Jag sa ju att jag läste brev,ditt brev, dina ord av smärta.
Nu blev hon alldeles snurrig i huvet, satt han och drev med henne,Tillde kännde hur iritationen började krypa i henne.
-:SÅ SÅ SÅ, sa han han,du vet att jag inte är någon "vanlig" figur som du utryckte det. Du har suttit här i kväll och sett på månen och berättat vad som finns i ditt hjärta, och månen lyssnar alltid.Men det är JAG som får den praktiska uppgiften att ge dig ett svar, och att ge tröst när man bäst behöver en vän.
Han grepp om hennes hand var fast, när han sa,-:Du skall inte misströsta om sann vänskap, ge Minna lite tid och låt henne själv upptäcka var hon har sin BÄSTA vän.
Och framigenom så kommer du få andra vänner också,alla sorters.
DET ÄR ETT LÖFTE!!!
Han hoppade upp från stolen och tog tag i kvasten, snurrade runt på dess skaft.
Hoppade ner framför henne och tog tag i henne med ett "Får jag lov!!!!"
De dansade omkring i månens sken, till en tokig melodi som verkade komma ifrån stjärnorna och månen. Tillde tänkte "detta är verkligen Midsommar, jag dansar med ett sagoväsen till toner av stjärnorna."
Vännman tog hennes hand och höjde den högt så att hon snurrade runt, runt, runt,runt och med ett sidosteg stannade hon.
Tillde såg sig omkring, men det fanns ingen där, han var borta.
Vart tog han vägen så snabbt? Hon såg upp mot månen och tyckte sig se hans ansikte flimmra förbi i den bekanta ytan,och hörde ekot av en smäktande och vild musik i blågöna toner.
Tillde sjönk ner på sin trädgårdstol, förde glaset till läpparna och föll i tankar.
När man behöver en vän,tänkte hon. Vännman, vän... man...man...vän...Vännman,JISSES!!!!!
-:TILLDE!!! TILLDE!!......TIÌÍILLDEE!!
Tillde ryckte till och vände sig om . Där kom Minna gående upp för grusgången, och hon log och vinkade.
-:Snälla snälla Tillde, förlåt mig snälla du , jag har varit en riktigt Bitch emot dig.Jag vet inte hur jag har tänkt för farao! Jag vet bara att ikväll när jag satt där och hade tråkigt med dom där självupptagna idioterna,så plötsligt när jag såg upp emot månen, visste jag bara, att jag ville att VI skulle göra nåt ihop, precis som förr.De kramades och pratade i munnen på varandra för de hade så mycket att ta igen.
Och månen lyste milt ner på de två vännerna som skrattade och skålade under det stjärnklara himlavalvet, och nånstans i fjärran spelade någon blågröna vilda toner i natten.
SLUT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar