Ett konstaterande i moll

När solen härligt skiner,man känner sig så fri,
att flyga vart man vill precis som sommarns bi.
Man glömmer allt som tynger,glömmer oförätt,
glömmer att dom äger dig ,ja HAR dig rätt å slätt.
Ja du springer där och flinar,med hela ansiktet du ler.
Att pengarna dom sinar du Håken i nu ger.
En fågel som har sjungit,en blomma slagit ut,
och himmelen är molnfri,du är lycklig resolut.
Som dåren fånigt lallar,du ser ej några fel.
Du tror du allting pallar,och ser ej andras spel.
För paradis på jorden,blir ej av lite sol.
Och glömda är ej orden,just för att hanen gol.
Orättvisor och förtyck,är inte någon saga.
den inställning till livet det har väl blott de svaga
Vi mäniskor är ej goda blott för att solen skiner,
och förgyller allt det smutsiga i godhetens ruiner.
Nej allt förblir desamma när solen gått i nedan.

När allting är förlorat så finns det inget sedan.
Det smutsiga förblir och ingenting det bleker.
Inget medel bort den fläcken superenkelt smeker.
För uti mänkans själ bor girighet och drifter,
det spelar faktiskt ingen roll vad du läser uti skrifter.
Som djuret drivs av hunger och bilen med bensin,
VI drivs av egoism,girighet en gåva utav HIN.