Efter alla dessa år (Mkt liten novell)

Han stod där på perongen...;fem minuter kvar.Suck, tiden gick långsamt tyckte han, samtidigt som det gick upp för honom att ettiketten satt kvar i nacken på den nya skjortan(den skavde).Högtalarna skrek ut sitt medelande om att tåget han väntade på, snart skulle anlända till perongen, munnen kändes torr och längtan efter en öl blev starkare. Faán..... att han inte han in till restaurangen för en snabb en. Han kunde se loket långt borta i fjärran nu, han betvingade lusten att med ena ögat stängt kisande leka att han kunde hålla det mellan tummen och pekfingret, olusten växte i bröstet. Vad skulle hon säga ?, skulle hon hata honom med en gång,...eller kanske skulle dom kunna prata ordentligt om det här. Det värsta var ovissheten om var han stod i hela den här märkliga situationen. Han komm ihåg sisst de sågs, hon hade suttit i skenet från den otroligt fula köks lampan i brunt och grönt, och tittade på honom med förhoppningsfulla ögon, och frågade med ljus röst: Skall vi spela kort när du kommer tillbaka? Tar det lång tid? Snääälla skynda dig tillbaka..... Han hade tagit sin ryggsäck, och gått därifrån med panik i bröstet och den sorts olust som kommer av att svika dem som älskar och litar på en. Han hade dränkt sitt dåliga samvete i öl ,vin och allt som kunde sudda ut verkligheten för en stund,och på den vägen var det . Å nu stod han här med en blom kvast i sin svettiga hand, åter kändes suget efter en öl, och han såg sig skyggt omkring.Tåget hade stannat. Stannat hade också hjärtat i hans bröst, åtminstone kändes det så. Där borta såg han henne ,det ruffsiga håret dansade med sina lockar lekfullt i vinden,och det glittrade som guld. Gud vad hon var vacker. Hon stannade framför honom, och såg rakt in i hans ögon.Ansiktet sprack upp i ett leénde,samtidigt som hon sa:Pappa vad jag har längtat efter dig!!, och slog sina armar runt hans hals. Tårarna formligen forsade nedför hans kinder, ALDRIG hade han varit lyckligare än han var NU.