Livet är, och sedan ej

Ett barn, ett liv,
en blomsterknopp.
En liten planta
sådd från frö.

Det växer upp,
och grönskar först.
Sen blommar bara,
för att dö.

Den cykeln gäller alla,
och ALLT som lever här.
Allting skall vissna ner,
det är det som livet lär.

Om man begrundar detta, kanske man skulle vara lite smart. Och uppskatta detta liv man har, medans man har det. Istället för att slösa bort det på gnäll och missunsamhet. ELLER HUR?............................