Hemma hoss...(mig)

Sommarhusets långsamma förvandling

Jag målar därför finns jag, eller..........

Eftersom jag tydligen inte har nåt roligt att säga,just nu så bjuder jag istället på lite tavlor jag gjort(den typ man KAN hänga på väggen), ursäkta kvalite´n på fotografierna, det får komma mer och bättre senare. Ha det gott tillsvidare.L

Hejdå mitt lilla kravpaket,.min pälsklädde vän

(Bilderna visar en värdig dam på 20 respektingivande år,vilka hon bar med stil.)
Hejdå kompis ....you are missed, eller kan också sägas..... att du fattas mig.
du var min Bästa kompis i alla lägen. Ha det gumman.... Love you allways, min mjukis.
(se även 7och27 aug)

Till minne av min far (och mor)

Dom finns där ,människor du älskar och beundrar, som om det vore det de naturligaste och självklaraste i världen. Men du bedrar dig , vi har bara varandra till låns, en stund i livet. Jag själv har alltid varit någons dotter ,aldrig någons mor, alltid kunnat ringa vid tunga tider (som den här) till min mor eller min far och tala länge om hur att lösa sig från sorgen eller lösa sitt problem. Med andra ord haft lyxen av att få vara deras "lilla"gumma, och allt kändes tryggt som att ha ett skyddsnät i livet ,att alltid veta att dessa två märkliga människor alltid stod bakom mig i livet. Nu är dom båda borta och den saknad och sorg som överväldigar mig är stundtals totalt överväldigande,kännslan av att vinden är kallare och ensamheten ensammare. Nu står jag där på linan helt utan skyddsnät, och sanning och säga ganska ynklig figur i det stora hela. Så till alla dem som har familjen runt sig och kan njuta av dess stöd, passa på att visa din uppskattning IDAG imorgon kan det vara för sent. Det är INGET som jag är så glad över idag,som att jag talade om för mina föräldrar att jag älskar dem,(fast gudarna skall veta att min far inte precis hade lätt att utrycka sina känslor)och att när pappa till sisst efter 30 år svarade (när jag som vanligt sa de tre orden); Jag älskar dig också lilla gumman , så var jag den lyckligaste lilla skit på denna jorden, ska ni veta.Jag får gång på gång hejda mig när jag min vana trogen lyfter luren för att ringa och berätta om något spektakulärt
som hänt mig, och kommer på att hon (min mor) och han(min far) inte finns längre hos mig ,då känns det som mitt bröst är fyllt med bly.
Det kommer säker en dag när det inte hugger i hjärtat när jag tänker på dem,ja jag känner det inte som om jag drunknar längre,men den dagen är inte i dag .
Men jag håller näsan ovan vatten linjen och blicken uppåt så kanske min själ till och med kan flyga en dag . Önska mig lycka till....Och glöm inte att ge dina nära och kära din kärlek IDAG!!!..

(För en liten tanke på våra mödrar se bloggen från den 22:e maj)

Ett steg i taget

Så har man nått upp till ytan igen, nu gäller det bara att orka simma in till land. Ett steg i taget , ett andetag i taget, myrsteg myrsteg, får vara tacksam för varge myrsteg , bättre än att halka baklänges ner i förtvivlan igen, jag har bestämt mig, jag skall upp och frammåt.Upp på glädjens rygg, och rida barbacka mot framtiden och lyckan....., den här gången skall den inte få kasta av mig, skam den som ger sig. Visst kommer det att finnas stunder som slår all luft ur mina lungor, som en rejäl smäll i solar plexus ,men jag har varit där förr och kravlat mig upp, sååå....... va fa´aaaan .En tanke på vägen:-Det måste finnas ljus för att skapa en skugga, och ju svartare skugga, ju starkare ljus.

Trygghet en vacker yta

För mig är livet som en av väder och vind ärrad gammal brygga,ytan är grånad och väderbiten, men ser bedrägligt stark ock trygg ut. Föga anar man var träet är dött och mörket, och rasar därför helt oförberett rakt igenom tryggheten, och ner i den svarta kalla förtvivlan. Någonting knuffar omkull dig när du minst anar.
Detta har inte varit den sommar jag väntade mig, javisst var jag beredd på att den skulle bli tuff, med hårt kroppsarbete och senaa timmar, men det gör mig ingenting.
Föga hade jag anat att detta skulle bli sommaren, då döden hade bokat tid i min kallender. Det känns ofattbart att förlora sin nära vän på arbetet, sin far, och till sisst min "pälskorv å kompis sen 20 år,min katt, på samma månad.
Det känns ibland som om jag tagit på mig en för trång väst och luften får inte plats innanför. Men det tar väl ett tag att ta sig igenom, så vi får väl se frammåt så småning om, just idag är det svårt. återkommer efter begravning å dyl.
Tills vidare ha de gott.