Sebastian slog upp dörren, och drog häftigt in den kalla klara luften,...ÄNTLIGEN!!
Detta var nog den längsta dagen i "mannaminne",ett tag trodde han inte nånsin att den skulle ta slut. Men nu var den slut, verkligt underbart slut och han var FRIIIIIII!!!
Ledig...Han smakade på ordet, och kunde svära på att det smakade äpple och kanel.
Ledig, Ledig, Ledig, Ledig. Det var som att berusa sig på Champagne.
Tjohooo!!!!
Kvinnan framför honom vände sig om och skakade leénde på huvudet. Hans lycka och glädje smittade av sig.
Med ett språng tog han sig upp på spårvagnen och gav chauffören ett stort leénde.
Fick ögonkontakt med en gammal kvinna vid fönstret, och kände hur glädjen flöt över till hjärtat innanför den brungrå yllekappan, och spred sin värme.
En slags värme som inga kappor och halsdukar i världen kunde ge.
Väl framme vid sin hållplats,dansade han fram över trottoaren, vek in till en blomsteraffär och köpte en hel bunt med puder-rosa rosor, hennes favoriter.
Solen glittrade från en krispigt blå himmel och luften nöp i skinnet. Livet var underbart, han var kär och fullständigt galen..........Helt FANTASTISKT!
Trappan gick i ett huj, och handen skakade lite när han satte nyckeln i låset.
EIVOOOOR!....EIVOOR!! Inget svar,...När han tänkte efter så var huset påfallande tyst.
EEEIIVOOOOR!Bara tystnaden svarade honom, det hördes inte ett ljud.
Den föll ner över honom som en våt yllemössa, och olusten spred sig i kroppen.
Sebastian la bävande dörrnycklarna och blommorna på köksbänken, han ropade igen, inte lika högt som förut utan mer trevande och ängsligt,.....Eivoor!
Inte ett ljud hördes förutom klockan i köket, TIK, TOK, TIK, TOK, TIK, T.......
All glädje var som bortblåst, hon skulle varit hemma . De hade ju bestämt att han skulle komma hem och hämta henne, för att sedan åka iväg till deras favoritresaurang.
Med hjärtat i halsgropen gick han runt i huset,ropade hennes namn. men utan framgång.
Plötsligt förnam han något i ögonvån,och vände sig mot badrummet. En fot stack fram bakom dörren, och nu kunde han se att det var Eivors randiga knästrumpefot.
Han rusade in , där låg hon framlänges på golvet, helt stilla.
Händerna darrade när fingrarna sökte efter puls.......Nä inget...Herre gud, va skall jag ta mig till tänkte han.
Men vänta nu,...VAH?..Va det inte?...Jo..Jovist!!!! DÄR VAR DEN, pulsen hennes hjärtas slag. Hon andades också märkte Sebastian, då han höll sitt ansikte nära hennes kind.
Eivor!han baddade hennes panna med kallt vatten. Eivor! Klappade hennes kinder för att väcka henne, samtidigt som han ringde 112.
-:Vad har hänt, hörde han henne stöna, var är jag?
Sebastian såg på henne, hon hade en rätt präcktig bula i pannan och håret var vått och tovigt av hans försök att väcka henne, med våta trasor. Men aldrig hade han sett henne så vacker som nu. I hans ögon var hon ALLT.
-:jag skulle gissa att du halkat och slagit huvudet i badkaret, jag har ringt till ambulansen och de är på väg, flämtade han . Det känndes som om all luft hade gått ur Sebastian och han hade svårt för att prata.
Han kunde ha förlorat henne , så lätt är det hänt, så nära att aldrig mer få höra hennes lätt hesa röst,och hennes otroligt dåliga historier.
Sebastian skrattade till lite nervöst, och såg på henne........Länge.
Vet du va?, sa han..... Jag älskar dig,.....ja det är ingen grej jag säger.
Jag älskar dig,sa han. Som man älskar att andas. Jag älskar dig som en solig sommardag´, JA, jag älskar dig mer än livet själft. Du är min själsfrände och min livskamrat,
Jag höll på att förlora dig ,.... MEN DET GJORDE JAG INTE !!!!
Hans rop ekade i badrummet, en ambulans siren hördes i fjärran.
Genom tårar av tacksamhet såg han på henne, och tänkte.......
Jag är världens lycligaste man,....Och han menade det från botten av sitt hjärta.
SLUT
