Hon är blott en främling,
en resande själ.
En stängd dörr av marmor,
som någon låst väl.
Fast ögonen kisar,
som om hon log.
Och munnen såg glad ut,
hon alla bedrog.
Det glittrar av glädje,
i hennes fasad.
Och färg-glad är skruden,
man ser hon e glad?!
Men dörren som låstes,
förbliver nog så.
Hon fortsätter låtsas,
och fortsätter gå.
Så munnen den skrattar,
du tror att du ser,
en styrka som sprudlar
och krafter som ger.
Men djup uti själen,
hon sliter sitt hår.
Sig vrider och gråter,
för ingen förstår.
Att ensam hon föddes,
och ensam hon dör.
Och allt som hon nuddar.
hon nogsamt förstör.
Hon vet att idyllen,
av falskhet är byggd.
Och dricker i klunkar,
sin bitterhetsbryggd.
Det finns ingen saga,
med underbart slut.
Och ingen som släpps,
i från fängelset ut.
Ej prinsar på hästar
som fixar allting.
Nej bara ensamheten,
som finns överallt överallting.
