Dagen hade just strilat in genom de inte helt rena fönstren.
Ett blekt ljus silade in på figuren som satt ihopkrupen på golvet,
tätt sammanflätad som en hård bandyboll.
Till och från far det frossa liknande skakningar genom hennes kropp,
och en oupphörlig flod av tårar rinner över hennes likbleka kinder.
Det enda som bryter av i hennes bleka ansikte
är de blåmärken och svullnader som täcker högra halvan av det.
Hon känner sig helt tom, ännu har själens smärta inte hunnit ikapp med henne,
allt är bara som en stor ihållande kramp.
Vad var det som hände egentligen, allt började ju så bra............?
Det hade varit en fantastiskt härlig sommardag och hon var på väg till gymmet.
Det var pinsamt länge sedan hon varit där,
och det var välbehövt och sannerligen på tiden.
Hon lade märke till honom nästan genast när hon klev in i lokalen,
Han var lång och bredaxlad med ett härligt leende,
det ljusbruna håret som stod som en rufsig gloria runt det otroligt manliga ansiktet,
som naturligtvis hade skrattgropar.
Hon var pinsamt medveten om att hon inte kunde sluta stirra på honom,
då han vände sig mot henne och hon drunknade i hans ögon......intensivt blåa.
Det blev varmt, i hela kroppen, och för att inte tala om rött i ansiktet.
Hon slet sin blick ifrån honom och halvsprang in mot omklädningsrummet.
Det hade varit mycket svårt att koncentrera sig på träningen, och hon sa till sig själv:
Kom igen nu, du vet att du behöver det här, och han ju e bara en karl..........
Men vilken karl tänkte hon.
Precis när hon, tränat ryggen en stund så att det började bli lite svettigt,
kände hon en hand på axeln, och hör en mjuk stämma:
Hej! Jag såg dig när du kom in, kunde inte låta bli att märka att du verkade lite intresserad.
Hoppas inte jag misstagit mig totalt, det skulle få mig att känna mig som en megaidiot.
Hon fick inte fram ett ljud, stirrade bara (igen) in i de nästan löjlig blå ögonen.
Han fortsatte: Skulle du kunna tänka dig att ta en bit mat med mig efter det här?
Å där kom leendet och skrattgroparna. Hon försökte säga nåt intelligent eller säga nåt i huvud taget.
men munnen ville inte riktigt lyda henne. Den kändes torr och förlamad.
Nej vad tänker jag på,....Du vet ju inte ens vem jag är, och har väl ingen lust att gå ut, med en antagligen galen främling.
Men för att jag åtminstone inte ska vara en främling, sa han och sträckte fram handen.
Jag heter Staffan och är oerhört fascinerad av dig.
Michel,...kraxade hon fram, när hon äntligen fick kontroll över sitt tal.
Hon tog hans hand i sin....värmen från hans hand strålade som blixtar genom hennes kropp.
WOAOW! Detta händer inte tänkte hon, och blev varse att hon fortfarande höll i hans hand.
Snabbt drog hon till sig handen och kände sig generad. Staffan missuppfattade situationen.
Mulnade och sa: Du får ursäkta mig jag vile bara få en chans att prata med dig, men.....
Han vände på klacken och började gå sin väg.
NEJ!! Hon hörde att hennes rös var alldeles för hög, men fortsatte......Jag går gärna och äter en bit med dig. Jag heter Michel. Å där, där var det igen, gnistrande blått med groparna...Leendet.
Efter träningen hann hon springa hem och bytte till en enkel svart jumpsuit, inget märkvärdigt men hon visste att hon såg bra ut i den.
Middagen på den lilla kvarterskrogen var trevlig och samtalet flöt otvunget och ett och annat skratt avlöste varann. Hon stormtrivdes i Staffans sällskap, och älskade att se in i de underbart blå ögonen.
Han var hemskt charmig och mycket omtänksam, och det började hända saker inom henne.
Efter 2månaders dateting och känslor som växt sig starka och intensiva, förlovade de sig mot alla olyckskorpars varningar. De sa....Du känner ju honom inte, inte efter 2 månader. det är alldeles för snabbt.
Men de förlovade sig Och Staffan flyttade in hos henne......Allt var underbart, och inget kunde gå fel,
trodde hon i alla fall.
Till en början så fungerade allt kanon, men efter nån månad började hon märka tendenser till svartsjuka och att han tyckte att han ägde henne. Staffan förhörde henne varje gång hon talat i telefon,
varit och handlat, eller om hon träffat nån på gatan (en man) hon känt länge, och talade men honom i några sekunder.
Han for ut...
VEM VAR HAN!!!! Har du LEGAT med honom! förhören kunde fortsätta ända in på kvällen.
Så för ett par veckor sedan, efter ett av deras nu mer oändliga gräl. vände Staffan sig mot henne och de förut så blå ögonen, var nu svarta.
JAG VET att du ligger med honom (väste han) DIN HORA!!!! Handen flög upp och träffade hennes ansikte. hon kastades bakåt av kraften i slaget och föll ihop på golvet.
Den hand som så varm och kärleksfull legat i hennes, träffade henne i raseri och hat. Hon var helt paralyserad av chocken, smärtan och förtvivlan över att den hon älskade gjort detta mot henne.
Det blev stilla sånär som på det tysta ljudet av hennes gråt.
Staffan såg på henne förvirrat och ångerfullt, borta var raseriet och hatet.
Förlåt, Förlåt, Förlåt, jag vet inte vad som flög i mig, Jag menade det inte. Snälla förlåt mig
Michelle såg på Staffan, det var ärlig förtvivlan i hans ögon och han grät av ånger. Förlåt mig Michell.
Visst förlåter jag dig sade hon tyst och de höll om varann.
Det var underbart i drygt en vecka.
Men för två dagar sedan fick hon se honom kolla på hennes Iphone och minen i hans ansikte var mörk.
Han gick omkring och teg, och svarade inte ens på tilltal.
Hon försökte få kontakt och lade sina armar runt hans midja.
Staffan fräste något ohörbart och slet sig fri
Stämningen var spänd resten av dagen, och tystnaden tryckande och fylld med oro.
Å så idag ringde hennes bror och undrade om hon ville komma på hans förlovnings fest, hon skrattade glatt och sa att de vile hon gärna, han frågade om Staffan skulle komma. Men eftersom Staffan hade ett arbets möte den kvällen sa hon att han inte skulle vara hemma den kvällen men att hon gärna kommer.
Samtalet var över hon la ner sin telefon vände sig om och SMOCK!!!!
En smäll träffar henne på sidan av ansiktet. PAOWW!!! nästa på andra sidans kind.
DIN HJÄVLA HOOOOORA!! DITT LUDER!! VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR!!
Slagen och okvädesorden haglar över henne, hon fattar ingenting.
Skräckslaget lindar hon armarna runt huvudet, faller omkull på golvet, då kom den första sparken i magen.Två till och hon tappar andan först, sen börjar hon skrika för fulla lungor isande ångestfullt
och förtvivlat av vanmakt och skräck.
Det stoppad lika plötsligt som det började, och hon låg alldeles stilla i fosterställning,
hjälplöst gråtande.
Staffan tog tag i henne och satte henne upp.............Jag trodde du bestämde träff med en annan,
hackade han fram. Gjorde du det ?
Michel bara tittade på honom under det nu svullna ögonlocket. Träff???????sade hon Du trodde jag bestämde träff????
JAG TALADE MED MIN BROR!!!!!!!!!!!skrek hon ut. JAG TALADE MED MIN BROR!!!!!!!
Gå IVÄG !!GE DIG AV !!JAG VILL INTE SE DIG MER, JAG VILL.....AAALDRIG SE DI MER!!!
Han skulle just börja igen, Förlåt mig jag me............
GE DIG IVÄG!!! NUUUUUUUU!!!!!
Förvirrat och nu lite förnärmat. JA, jag SKA gå, men du kommer ångra dig, han kom närmare. Kom ihåg det, väste han.
Dörrenslog igen efter att hon hörde nyckeln slamra till på det lilla glasbordet.
Det var 10 timmar sedan och morgonen var på ingående, men hon satt fortfarande på golvet krampaktigt hållande sina egna knän i ett panikgrepp.
Långsamt löser hon upp sina fingrar och sträcker sig efter telefonen.
Polisen,... hör hon en röst i andra änden. Och allting brister, det känns som om hon aldrig kommer att kunna sluta gråta, och för sitt inre ser hon sina drömmar och illusioner ligga i skärvor på golver runt omkring henne. Skall hon någonsin våga lita på en man igen.
